Tänk dig tillbaka i tiden, ända till strax efter andra världskriget.
Norge, mitt födelseland, invaderades av tyskarna 9 april 1940. Efter två månaders strider tvingades man lägga ner vapnen och Norge blev ockuperat. Den tyska ockupationen avslutades först i samband med Tysklands kapitulation och slutet på andra världskriget den 8 maj 1945.
I ett land som varit ockuperat skapas ofta en stark nationalism och stolthet över sitt land. Jämför firande av nationaldag mellan Norge och Sverige. Tills bara för några år sedan, vågar jag påstå att det var många svenskar som tvekade på svaret till frågan om vilken dag som är Sveriges nationaldag. I Norge och åtminstone i norden är ”syttende mai” ett begrepp. Nu har inte 17 maj med andra världskriget att göra utan relaterar till att kung Kristian VIII skrev under grundlagen detta datum 1814 vilket inledde en kort period av självständighet (innan unionen med Sverige i augusti). Det är alltså inte så att man firar 17 maj med anledning av unionsupplösningen från Sverige 1905.
När 1950-talet kom sjudade Norge av framåtanda och optimism trots ekonomiskt betydligt sämre situation än idag. Man var ännu inte medveten om vilka tillgångar landet hade i olja.
De styrande och hela befolkningen fokuserade nu på återuppbyggnad av landet.
Mina föräldrar var nu i 20 års åldern. Vid denna tid fick man ofta barn tidigt i livet och även mina föräldrar ville sätta bo och få barn.
Jag föddes och såg dagens ljus den första januari 1956. Ja, jag föddes seende och ingen visste eller anade då att det var något fel på min syn.
Mina tidigaste minnen av problem med synen är från när jag var ca fyra och ett halvt år. Vid ett tillfälle tappade jag en del av en pappersdocka ur min hand. Jag låg på knä en bra stund för att finna den men den var borta. Efter en stund kom min morbror och sa direkt ”den ligger där” Han pekade och förklarade men jag kunde fortfarande inte se den. När jag höll den i min hand kunde jag hålla den nära mina ögon och se den. När den var på golvet famlade jag med händerna för att finna den. Jag såg inte men insåg att andra kunde se pappersdockan även när den låg på golvet.
Långt senare, i vuxen ålder, har jag fått veta att min morbror vid denna händelse berättade för mina föräldrar att det verkade vara något fel med min syn. Men mina föräldrar ville/klarade inte ta till sig vad som sades.
Ett annat minne från denna tid är när TV’n gjorde entré i vårt hem under sommaren 1960. På den tiden fanns det inte färg-tv men det var ändå en ny och stor upplevelse att se rörliga bilder. Vi barn låg på golvet och tittade, det var trevligt, men jag såg inte bilden bra nog för att förstå vad som rörde sig, jag såg bara att något rörde sig. Jag kunde inte följa med i handlingen och förstod inte varför de andra skrattade då och då. För er som inte upplevt denna epok i TV’s historia så vill jag berätta att det ofta var stumfilm som visades. Filmskaparen förklarade Ibland handlingen genom att visa en text i rutan. Detta var inte till någon hjälp för mig som inte såg. I denna stund blev jag medveten om att jag inte var som andra. Dessutom vill jag tillägga att bakgrundsmusiken till en stumfilm inte är till någon njutning för ett barn i 4,5 års ålder.
Som svagt seende blev jag duktig på att skapa metoder för att komma ihåg vilken väg jag skulle gå till bekanta, affären osv. Att känna igen mig genom kartan i mitt eget huvud, stämma av mot en lyktstolpe, en mur längs vägen eller liknande blev mitt sätt att orientera mig och känna mig relativt trygg i tillvaron. Olyckligtvis brakade jag ibland in i andras till synes trygga tillvaro ett exempel är när jag vid 6 års ålder tyckte att jag såg såpass mycket att jag ville lära mig cykla. Jag hade inga problem med själva cyklandet men att orientera sig var svårare. Vid ett tillfälle cyklade jag rakt på en granne. Se dig för pojk! – röt han. Vad skulle jag säga?
Norska staten införde ett mycket fördelaktigt system för bolån från den nya ”Husbanken”. Ambitionen var att så många som möjligt skulle ges möjlighet att skaffa sitt eget boende. Det tog några år men för min familj blev det en rejäl förbättring när vi 1964 flyttade till ett nybyggt hus på andra sidan av Trondheim. Med en boyta på 90 kvm var detta lyx för oss.
Jag var åtta år när vi flyttade och nu hade jag förlorat det allra mesta av min syn. Vi flyttade till ett mycket bättre boende men vi flyttade bort från min trygga miljö. Alla de avstämningspunkter och kartor jag hade i mitt huvud var nu helt meningslösa. Nu hittade jag nästan ingenstans igen, jag gick vilse och blev vilsen.
Min syn försämrades men det var inget fel på min energi. Fylld av energi delade jag mina vänners intresse att spela fotboll. Eftersom jag nu hade starkt reducerad syn så såg jag knappt bollen och än mindre målet eller andra spelare på plan när jag sprang omkring utan att hinna räkna steg eller ha möjlighet att orientera mig. Att i full fart springa rakt på med- eller motspelare är varken tillåtet eller välkommet i fotboll. Det blev snart så att jag inte spelade med de andra utan jag sparkade boll själv.
När man sparkar boll själv och inte kan se vart bollen tar vägen så är det praktiskt att sparka mot en vägg så bollen studsar tillbaka. Detta reducerar tiden för att leta efter bollen avsevärt. Många väggar har fönster och jag lärde mig att en fotboll inte studsar bra mot glas. Fler än en god träff med högerfoten resulterade i krossat glas. Min far bytte fönstren till bollsäkert glas och jag fick lov att fortsätta sparka boll. Det var med ett av mina hårdare halvvolley skott jag upptäckte att han hade glömt byta glaset i vår entrédörr. Min karriär inom fotbollen slutade i denna stund.
Jag gjorde fler avtryck på vårt hus. Långt innan allmänt förbud och utan att ifrågasätta min lämplighet fick jag en fin fickkniv. Med en kniv vill man tälja. Jag hittade inte till skogen men lyckades finna en icke oansenlig träbit som jag med viss möda lyckades bända loss. Jag var glad, stolt och tänkte i mitt sinne på allt det fina som skulle komma fram ur träbiten när jag täljde.
Min far var varken glad, stolt eller fylld av några fina tankar i sitt sinne när han upptäckte att jag skurit bort en rejäl bit av hörnet på vårt nya fina hus.
I nästa blogg blickar jag vidare och tänker dela med mig av några minnen från skoltiden.
Bästa hälsningar Petter
