Som jag tidigare skrivit lever jag mitt liv som blind i hög grad tillägnat ljud. Som blind är radion för mig vad TV’n är för många seende. P1 är min favoritkanal följt av radiosporten. Häromveckan lyssnade jag på ett intressant reportage avseende trafikomläggningen från vänster till högertrafik. Detta uppmärksammades med anledning av att det var 50 år sedan vi ändrade till högertrafik. 50 år!
Tid är ett spännande kapitel. Jag tror att de flesta känner igen sig i resonemanget att tiden upplevs gå fortare och fortare desto äldre man blir. Upplevelsen av tid är individuell och jag funderar på hur tiden känns för min kära mor. På senare tid har åldern gjort sig tydligt påmind för henne och nu lever hon alltmer i sin egen värld, demens. Tack och lov är hon oftast glad och lycklig. Avståndet mellan oss gör att jag inte har möjlighet att hälsa på så ofta men vid de tillfällen jag har möjlighet att besöka henne blir hon alltid lika glad och påpekar ivrigt att det var alltför länge sedan jag hälsade på. Med en ton som bara en mor kan uppbringa mot sitt barn påpekas detta lika noga oavsett om jag hälsade på henne dagen innan eller om det var för två månader sedan.
Föräldrar gör sitt bästa för att klara av livet både för sig själva och sina barn. Att få barn och hjälpa dem att bli självständiga är en central del i det vi kallar uppfostran. Jag fick tidigt lära mig att stå på egna ben och tillsammans med kvinnan i mitt liv fick vi tidigt egna barn.
För någon dag sedan frågade jag min nu vuxna son hur det var att växa upp med en blind pappa?
Vi kom att prata om ett minne från när han gick i förskolan och hur han lärde sig att skilja på höger och vänster. Jag hämtade honom ofta från förskolan. Det fanns fina gångvägar hela vägen hem. Han satt framåtvänd i barnvagnen och leken gick ut på att han hjälpte mig med att styra vagnen genom att han sa höger eller vänster när vi behövde ändra riktning. Såhär efter preskriptionstiden kan det erkännas att farten vi höll överskred den av mor rekommenderade. Jag följde sonens instruktioner slaviskt. I början hamnade vi mellan träden ute i skogen och vi fick ta smärre omvägar för att komma hem. Det gick ändå rätt så snabbt för honom att lära sig att ge mig instruktion om rätt riktning och hur mycket jag skulle styra åt rätt håll.
Som blind är det tacksamt att få ledsagning. Många vuxna har svårt med höger vänster Speciellt om de vänder sig bakåt för att ge mig en riktning. När de tittar bakåt och säger till mig att gå höger är det lätt att det blir höger sett från deras utgångspunkt. Det blir vänster för mig. Bardang! Livet har sina överraskningar.
Apropå svårigheten med höger och vänster. Be en vän att snabbt svara på frågan: När du kör bil, vilken fot bromsar du med? Tack och lov gör nära 100% rätt men väldigt många svarar fel.
Funderar på en parallell till vårt lyssnande, hör vi rätt men tolkar fel?