Högstadiet – Flytten hemifrån

Detta är ytterligare en blogg där jag berättar lite om min uppväxt och några dilemman med att vara blind.

Högstadiet – Flytten hemifrån
När jag var drygt 14 år blev det dags börja i högstadiet. Den nationella blindskolan för högstadie- och vuxenutbildning var förlagd till en förort till Oslo, ca 50 mil från min hemstad Trondheim. Min far följde mig på tågresan till skolan. När han samma dag vände hemåt igen kommer jag ihåg att jag kände en mycket stark tomhet och tystnad inombords. Vad gör jag här? Jag gick omkring på skolområdet och i omgivningen i veckor på all ledig fritid för att orientera mig och bilda mig en uppfattning om min nya miljö. Skolan låg fint med närhet till ett skogsområde.

Precis utanför skolan fanns en spårvagnshållplats där de flesta linjerna gick in till Oslo. Oslo var en stor stad och ett lockande äventyr för en vilsen 14 åring. Bland det första vi fick lära oss i min nya skola var att gå och orientera med vit käpp. Med lite äventyrslust och med käppen i hand tog jag chansen att åka med spårvagnen till Oslo. Vid den här tiden ropade chauffören inte ut namnet på hållplatserna men efter en stund noterade jag att väldigt många gick av spårvagnen och jag förstod därmed att vi var framme vid centralstationen. Väl inne i stan gick jag så långt jag vågade med hjälp av min hörsel och vita käpp.

Lite knivigare blev det när jag skulle åka tillbaka till skolan. Jag var en blyg tonåring med en stor vilja att klara mig själv så att fråga någon undvek jag så långt som möjligt. Jag hade klocka och kunde tidtabellen men hur skulle jag vara säker på vilken vagn som kom? Jag bestämde mig för att lita på tidtabellen och klev på spårvagnen som kom på utsatt tid. Fort märkte jag att den tog av till vänster i stället för att åka rakt fram. Fel linje! Nu insåg jag att jag var vilse på riktigt och blev osäker på vad jag skulle göra. Jag funderade tills vi kom till ändstationen där jag gick av och ställde mig på perrongen. Av ljud och avsaknad av ljud från trafik, människor, träd osv. förstod jag att jag inte var inne i Oslo längre, miljön var mer lantlig.

Efter ett tag kom nya resande och en man undrade om jag behövde hjälp. Vad skulle jag svara? Behålla min stolthet och svara att jag bara är ute och ser mig omkring. Nej, det kändes inte rätt för jag såg juh ingenting. Jag svalde både min blyghet och stolthet och tog tacksamt emot hjälp. Min resa tog några timmar längre än planerat men jag kom tillbaka till skolan till slut. Det var inte så farligt att be om hjälp, trots allt.

Allt på och omkring skolan var välordnat och ganska prydligt men inom mig var det kaotiskt. Det fanns inga vuxna det gick att prata vettigt med. Att byta miljö på detta sätt är en stor omställning för alla i tidiga tonår och även om jag inte kan jämföra min upplevelse med någon annans så kändes min blindhet tung att hantera.

Fördelat i några hus inom skolområdet bodde ett större antal tonåringar samt vuxna synskadade. De vuxnas utbildning var yrkesinriktad medan vi tonåringar fick vanlig högstadieundervisning.
På skolan fanns inga föräldrar utan endast anställd personal. Föreställ er en stor samling tonåringar lämnade utan föräldrar. Några var ledsna, några var fyllda av upptåg och alla var blinda. Personalen gjorde så gott de kunde men för mig var det en turbulent tonårstid. Jag hade ingen jag kunde ty mig till eller som riktigt såg mig. Ingen som egentligen brydde sig om hur det gick för mig. Det fanns stunder då jag i flera betydelser såg mörker.

Lyckligtvis hade vi mycket bra lärare och jag blev en ordentlig plugghäst. Jag kastade mig in i skolarbetet med stor energi. Mitt mål var redan klart, jag ville ha en utbildning som kunde leda till ett arbete. I stället för vanliga tonårsaktiviteter ägnade jag mig därför huvudsakligen åt läxläsning. Pluggandet gav mycket goda resultat men det fanns även tid för andra aktiviteter.

Hur naiv kan man vara?
Skolbiblioteket, där jag tillbringade mycket tid, låg intill vår matsal i nedre plan av internatbyggnaden. Vi killar hade vår korridor i våningen ovanför och mitt rum låg rakt ovanför biblioteket. Vi bodde i dubbelrum och två rum samsades om toalett, bad och en rymlig dusch som låg mellan rummen. In till badrummet var det mycket höga trösklar. En kväll kom vi på tanken att leka med vatten i badet. Golvbrunnen i duschen tätades och kranen öppnades på fullt. Vattennivån höjdes snabbt men sjönk alldeles för fort för våra lekar. Vi förstod att golvbrunnen inte var helt tät så vi lade på ett par handdukar till. Nu lyckades vi hålla en stabil vattennivå men det krävdes att duschkranen var på för fullt. Vi lekte med små båtar och gled omkring på våra intvålade rumpor. Vi hade roligt och lekte i timmar. Efter en lång kväll med lek och skratt stängde vi av vattnet och tog bort handdukarna från golvbrunnen. Jag somnade med ett leende, ikväll hade vi kul!

Dagen därpå var inte lika kul. Vår studierektor meddelade att biblioteket tyvärr måste stängas. Under natten hade det blivit en stor vattenläcka som hade förstört en betydande del av blindskriftsböckerna. Blindskrift läses med fingrarna. Blött papper med slappa prickar är svåra att läsa. Som den plugghäst jag var tyckte jag det var mycket tråkigt med ett stängt bibliotek. Tanken att det kanske hade med förra kvällens vattenlek gick inte upp för mig förrän långt senare.

Såhär många år senare och till mitt samvetes försvar skall sägas att denna byggnad var en del av den gamla skolan som blev mycket bättre efter en rejäl renovering, jag lovar.

Huseby offentlige skole for blinde, 1970

Huseby offentlige skole for blinde, 1970

Hur nyfiken kan man bli?
Det var en varm och fin eftermiddag och hela internatet befann sig i en lugn, fridfull och lite dåsig stämning. Jag och en kamrat var lite rastlösa och mycket nyfikna. I änden av varje korridor i internatet fanns små vägghängda lådor med glasdörr och en liten hammare bredvid. Vi förstod att det hade med brandlarmet att göra. Vi hade lärt oss att skolan hade brandlarm kopplat direkt till brandstationen. Vid brandlarm skulle byggnaden utrymmas och alla skulle samlas på parkeringen.

Vi blev nyfikna om det fanns brandvarnare i varje rum. Med våra händer kände vi över väggarna i vårt rum men inget fanns där. I taket kanske? Tänk dig två blinda killar som med händerna letar över hela takytan efter något som skulle kunna vara en brandvarnare. Vi visste inte hur en brandvarnare ser ut men då vi hittade en rund mojäng ca 5 cm i diameter och med ett grovt galler började vi ana att vi hade hittat rätt. Vad skulle hända? Kanske ett litet tjut i någon klocka? Efter en kort och inte överdrivet analytisk diskussion beslöt vi oss för att prova om den fungerade. Frågor söker svar, till verket!

Vi tände en tändsticka och höll den upp under mojängen i taket. Omedelbart kom det ett tjut från brandlarmet och samtliga av skolans klockor stämde omedelbart in i kören. Vilket oväsen! Vad göra nu? – Vid brandlarm skulle internatet utrymmas, det visste vi men att det skulle bli nödvändigt bara för att vi ville testa. HMM! så långt hade vi inte tänkt. Tanken slog mig nu att situationen inte var odelat bra.

Alla som befann sig inne i byggnaden tog sig till utgångarna och samlades på parkeringen utanför huset. Efter några minuter hördes sirenerna från brandbilar som kom i full fart. Vi var alla fundersamma, alla hörde larmet men ingen kände lukt av rök. Brandmännen kom och byggnaden blev genomsökt.

En fördel i en skola med bara blinda är att ingen ser vad du gör. En av brandmännen frågade om det var någon som visste varför brandlarmet hade utlöst? Då var det två pojkar med en kroppshållning som tydde på önskan att försvinna som drabbades av plötslig minnesförlust. Ett falsklarm blev noterat i brandmännens logg.

Kära vänner, tag alltid brandlarm på allvar och utrym genast lokalen du befinner dig i.

”Intelligent Sound startsida”