Här följer ytterligare några minnen från min uppväxt
Sommaren 1973 flyttade jag till Trondheim för att börja på gymnasiet. Från att tidigare gått på skola för blinda så var gymnasiet en så kallad vanlig skola med seende studiekamrater. Det har kanske med ålder att göra men det kändes mycket bättre nu med hjälpsamma kamrater. Attityden från klasskamraterna var mycket positiv. Vid skolstarten visade det sig att det fattades böcker med blindskrift i flera ämnen. Klassen var full av tjänstvilliga studenter och de flesta var villiga att hjälpa mig med läxläsning. Klassen bestod till två tredjedelar av tjejer. Flera av dem följde mig hemför att hjälpa mig med skolarbetet. Grannarna noterade mitt varierande tjejsällskap och min mamma fick lugna nyfikna grannar med att tjejerna bara hjälpte mig med läxorna och hon gav dem fika varje dag.
När vi hade prov fick jag sitta i biblioteket. Jag fick nämligen skriva på en mekanisk skrivmaskin som bullrade såpass att det störde mina klasskamraters koncentration. Förutom jag så var den enda som befann sig ibiblioteket en pensionerad lärare som höll ordning på mig och böckerna.
Jag satt ostörd och skrev mina uppsatser men i bland svävade mina tankar iväg. När mina tankar åter samlades hände det att jag glömt vad jag skrev senast. För seende är det bara att läsa på papperet men jag fick titta i mitt minne och det var ibland, om inte svart, så i alla fall grumligt. Jag fick helt enkelt fortsätta där jag trodde jag var i uppsatasen.
Ibland gick bibliotekarien förbi och läste över min axel. Han hjälpte mig ibland med avslöjande men hjärtligt skratt och förklarade att det som stod på papperet nog inte stämde med det jag hade tänkt. Tråden i berättelsen hade sina avbrott och den var inte alltid lätt att följa när stycken skrivits två gånger eller att texten inte hängde ihop alls.
Min väg till skolan var drygt 5 km. lång, men det gick fint att orientera sig hela vägen så jag kunde gå själv. I bland tog jag bussen hem. Utsikten från bussen var svart så jag somnade ofta. Det löste sig oftast genom att chauffören stannade bussen, ruskade i mig och sade att nu var det dags att kliva av. När en vikarie körde bussen åkte jag med till ändhållplatsen. Sömnen ombord i bussen blev längre men som tur förstod min mamma vad som hänt och blev Mamma inte orolig även om jag kom hem senare än vanligt.
Redan vid den här tiden hade jag en rätt så kraftig ljudanläggning. Jag byggde högtalarna som glad amatör och dess styrka var mer kraft än välljud. Förstärkaren var en Tandberg och skivspelare Dual. Min anläggning var mycket kraftigare än den skolan hade i musikrummet och det var mycket populärt när jag lånade ut min ljudanläggning. Vi lyssnade på mängder med musik och hela klassen var med.
En helg var jag i norra delen av länet för att spela och sjunga tillsammansmed en kompis. På tågresan hem måndag morgon blev det snöstorm och tåget blev några timmar försenat. Vi stressade och skyndade oss sista biten tillfots i rejält snöoväder direkt till skolan. Nära utmattningens gräns klev jag in i klassrummet genomblöt, full av snö och med min stora skinnmössasöronlappar och skärm nedfälld. Bärandes min gitarr och vattnet droppandes från ryggsäcken kände jag mig som något slags hjälte som trotsat vädret och nu skulle beundras för min kamp och framgång att ta mig till skolan.
Jag förstod att min lärare inte alls var i samma tankebanor när hans med barska röst ekade från katedern: ”Är detta rätt tid att komma till skolan?”
– Jag ruskade av mig lite mer snö, vände i dörren och gick de 5 kilometerna hem.
De tre åren på gymnasiet förlöp i stort sett smidigt. Jag gjorde inte mycket väsen av mig. För ett par år sedan möttes några från klassen och en av våra lärare. Han mindes att vår klass var lite annorlunda, gemenskapen i klassen påverkades positivt av att vi hjälpte varandra lite mer än vad som oftast förekom. Samverkan är som ljuv musik, alltid bra!
