Att växa upp som blind

Jag är blind. Det har jag varit under mycket lång tid. Som blind har jag blivit helt beroende av att kunna orientera mig i ljud till vardags, och jag tror det har blivit mig till fördel när det gäller att kunna definiera och förstå vad jag hör.

När jag var liten bodde jag och familjen vid Trondheimsfjorden i Norge. Vi bodde nära stranden så det var mycket naturligt att leka vid den. Jag hade däremot svårt att se stenar att gå på för att hålla mig torr. Jag trampade många gånger rakt i det kalla vattnet och vattnet var blött!

När det var dags att lära mig cykla, för det skulle ju alla, kunde jag både hålla balansen, trampa och bromsa. Men att hitta var svårare. Ni kan tänka er grannarnas förvåning när de såg en pojke komma cyklandes och krockade med ett och annat. Jag tyckte det var så kul att cykla däremot att jag fortsatte ändå.

Under mitten av 60-talets trönderska landsbygd fanns det småvägar med grässträng i mitten. Där fanns också fält med härsor. Jag lånade farfars moppe och gled omkring. Det var en Puch med pedaler och två växlar. Den gick mycket långsamt men vid det här laget hade jag börjat förfina mitt lyssnande och jag kunde så smått orientera mig genom att lyssna till underlaget jag körde på; grus, gräs och även reflektioner från omgivningen. Mopeden hade inget avgassystem så ljudet var imponerande starkt, något som störde grannar men som jag hade nytta av som navigerade med hjälp av ljudreflektioner. Det hände ändå att jag krockade med ett och annat även med moppen. Farfar gillade inte det.

Vid 12 års ålder, på pojkrummet hade jag en rullbandspelare med tillhörande pytteliten högtalare. Det här var jag inte helt nöjd med och jag önskade ett kraftigare och maffigare ljud. Min idé blev att koppla bandaren till pappas instrumentförstärkare. Jag hade ingen insikt i hur det skulle kopplas och det sa puff i samma ögonblick som jag slog på pappas förstärkare och man kunde snart känna en obehaglig doft av bränt i rummet. Pappas förstärkare la av helt. Efter reparationen hände samma sak en gång till och förstärkaren skickade på reparation igen. Efter andra reparationen frågade pappa: “Petter. Vet du vad som har hänt? Varför slutar min förstärkare att fungera när den står inne på ditt rum?” “Ingen aning.” svarade jag, och det hade jag inte heller. Däremot vågade jag inte koppla in förstärkaren på samma sätt ännu en gång. En annan idé jag fick var att bygga en egen högtalare och koppla in den till min bandare. Jag lyckades på olika vägar få tag på diverse högtalarelement. Dessa skruvade jag fast på de båda långsidorna om en c a en meter lång bräda, spelandes fritt i luften. “Wow! Vilket ljud!”

Lite senare, i början av 1970-talet gick jag i Norges enda högstadieskola för blinda. Den låg i Oslo. Där hade jag också en moppe, en alldeles egen. En solig eftermiddag efter skolan ville en av skolans tjejer åka med på moppen. Hon satte sig på pakethållarn bakom mig och jag körde varv efter varv på skolans idrottsplats. Vilken underbar stund. Det jag inte visste var att skolans blinde rektor med seende fru kom vandrandes över idrottsplatsen. Hon räckte ut ena armen för att hejda mig för här fick man minsann inte köra moped, men jag såg ju inte det. Jag kände bara att något snuddade mig men jag begrep inte vad det var. Dagen efter blev min förvåning stor när jag blev inkallad till rektors kontor. “Petter! Du som är en så duktig kille …” “Ja—? Vad menar du?” undrade jag. Det här var varken första eller sista gången jag blev inkallad på mattan, både hos rektor och studierektor. Jag ansågs vara i överkant kreativ med mina hyss men något ska man ju hitta på när man bor på internat 50 mil hemifrån. Men skolan gjorde faktiskt en god insats för att försöka “få mig på rätt köl”.

En tid senare såldes mopeden. Nästa ägare var också blind. Den lokala polisen kom att visa intresse för min försäljning av moppen. På den tiden var polisen mer aktiv i att kolla upp vad som försiggick i samhället. Min pappa blev mycket förvånad över detta. “Men Petter! “Poletiet e här å däm vill snakk me dä!”

Andra halvan av 70-talet blev än mer spännande. Jag hade träffat Rigmor ett par år tidigare och den 17 december 1977 vigdes vi i Tempe kirke av Ejvin Rian. Vi är fortfarande gifta och arbetar heltid tillsammans med Intelligent Sound.

Tandemcykling blev en naturlig fortsättning på mitt intresse för cykling under min barndom. Förr hittade jag inte så lätt men nu hade jag en seende styrman – en fantastisk upplevelse för mig. Min kompis Kolbjörn och jag cyklade stora styrkeprovet mellan Trondheim och Oslo i ett svep. Ja. Vi fick ta en paus. Vi överraskades av en hagelskur. Kallt. Även min fru Rigmor och jag tandemcyklade tillsammans. Vi tog oss från Trondheim till Molde, musikfestivalens stad, ni vet. Det var 250km och det regnade friskt emellanåt och många punkteringar fick vi uppleva och reparera under vägen. (Hemresan gick per buss med cykeln i bagageutrymmet.)

Jag har aldrig låtit blindheten hindra mig. Vi har även ägt en båt. Tänk er en blind kapten och en ovan styrman. Men det får ev bli föremål för ett annat blogginlägg.