I Första klass gick jag i en vanlig skola med seende elever. Jag hade fortfarande viss syn men när mellanstadiet närmade sig var synen i det närmaste helt borta.Det var först när jag i mellanstadiet började i en skola för blinda som en meningsfull utbildning med adekvata hjälpmedel startade. Blindskolan för låg- och mellanstadiet låg i min hemstad Trondheim. Det var en internatskola där synskadade barn från hela landet samlades. Jag bodde hemma med min familj. Jag var lite avundsjuk på de andra eleverna som fick leva utan sina föräldrar närvarande, men det fanns andra fördelar med att bo hemma så det fick gå. På Dalen Blindskola fick jag lära mig att läsa blindskrift. På den tiden var blindskriften uppbyggd kring sex kännbara prickar som utgör en cell. Idag har man utvecklat blindskriften till åtta prickar. Olika kombinationer/placeringar av prickar blir bokstäver. Med fingertopparna läser man bokstäverna och bildar ord. Det går oerhört långsamt att läsa på detta sätt. Jag kunde nu själv ta till mig information och en ny värld öppnade sig för mig. Förutom blindskriften hade skolan olika ”modeller” vi kunde känna på. Det gjorde att vi fick grepp om sakers storlek vilket underlättar förståelsen hur något ser ut. Ett annat exempel på hjälpmedel som fanns i skolan var kartor med upphöjda symboler för älvar, sjöar, hav, öar, städer, huvudstäder, berg etc.
Vår läroplan var densamma som för alla andra barn i landet så jag redogör inte vilka ämnen vi läste eller vad vi lärde oss inom olika ämnen. Istället berättar jag här om några händelser som jag tror att alla skolbarn, i alla fall pojkar, varit med om och som ibland ställer till det lite extra för oss som inte kan se.
Lågstadiet – med seende
Min egen upplevelse av första klass är att jag var rätt så oförstående inför min omgivning. Orsaken till det skulle kunna förklaras med att jag såg dåligt. Det var lite knepigt att lära sig något när jag varken såg fröken eller tavlan bra nog för att följa med i undervisningen. Jag gick bland seende kamrater och hamnade fort utanför gemenskapen. En populär lek, som jag inte tror är så populär idag, var att i ett skrivblock notera registreringsnummer på förbipasserande bilar. Jag skulle inte kunna förklara syftet eller glädjen med denna lek för en 7 åring idag, men det var andra tider då. Jag hörde bilarna men såg dem knappt och kunde absolut inte se registreringsskylten. Att skriva ”brum” i blocket kändes meningslöst. En annan lek, som jag tror det är lätt att föreställa sig svårigheten att göra utan att se var att hoppa hage och långrep. De sa att jag förstörde för dem om jag var med men att jag gärna fick stå och titta på. Titta på!? Hur kul är det ens för de som kan se? För mig var dessa lekar inte en väg in i gemenskapen. I årskurs två började jag i en ny skola och det blev mer trubbel. Jag blev ett vanligt mål för klassens övningar i att retas. Jag var stor och stark för min ålder och det hände att en klasskamrat fick rejält med stryk en dag när mitt tålamod brast. Jag tog mig fram och tillbaka till skolan själv men en dag var min skolväg uppgrävd för att det skulle byggas en fabrik bredvid vägen. Jag varken såg eller kände några avspärrningar. Fallet ner i diket gjorde inte ont men plötsligt befann jag mig i ett dike och visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Hur skulle jag nu hitta hem? Så småningom, efter ett bra tag, kom en man till min undsättning. Jag var mycket tacksam för att han hjälpte mig att komma hem.
Mellanstadiets i blindskola
Förutom seende lärare undervisades vi även av blinda lärare. På eftermiddagarna hade vi elever gemensam läxläsning. Vissa dagar var det en av de blinda lärarna som satt vid katedern för att svara på våra frågor. Vid ett tillfälle satt jag vid ett fönster och såg min chans att klättra ut. Försiktigt gled jag ner för stuprännan, gick runt i parken, gungade lite och njöt av tiden. När lektionstiden led mot sitt slut klättrade jag uppför stuprännan och in i klassrummet igen. Jag blev inte upptäckt av läraren vilket nog berodde på att han var blind och inte såg vad jag gjorde men den här läraren hade även en förmåga att slumra till under lektionerna. I musikundervisningen fick jag kännedom om många instrument från blockflöjt till stora pukor. I skolan fanns ett flertal pianon och i gymnastiksalen fanns en stor manuell orgel. Att lyssna på dessa instrument blev en passion för mig.
En annan passion jag hade var att åka skridskor på rundbana vilket var en populär sport i Norge vid den här tiden. Runt och runt, javisst, men vilken underbar känsla av fart och fläkt. På stadion tränade åkare på elitnivå. En av dem kom på den geniala idéen att fästa en bjällra bakom sig. Genom att följa ljudet kunde jag fokusera mer på själva åkandet och varven gick allt snabbare. Det hela var hur kul som helst ända tills en dag jag krockade. En banarbetare stod på huk och ordnade med skiljeklossarna mellan banorna. Vänd med ryggen mot min färdriktning såg han mig inte komma. Jag träffade honom i nacken, flög över honom och landade på mitt vänstra knä. Knäskålen brast och min skridskokarriär var över.
Att vara blind betyder inte att man inte vill prova samma saker som andra. Vi fick lust att gå på styltor. Som blind var det mer än spännande. Det vi hade att orientera oss med var ljudet från styltornas beröring med marken. Med låga styltor, där fötterna var på 20 centimeters höjd, gick det ganska bra och balansen var god. Vi ville ha en större utmaning och högre styltor. Vid skolans köksingång fanns en lastbrygga. Med hjälp av lastbryggan kunde vi starta med våra nya styltor som bar oss en meter upp i luften. Nu var det en större utmaning med balansen och lite svårare att känna/höra underlaget. Övning ger färdigt och snart styltade vi runt riktigt bra. I en underbar känsla av frihet och stolthet att inte nudda marken med fötterna styltade vi runt på skolgården. För att kunna avsluta leken, utan att nudda marken med fötterna, behövde vi hitta tillbaka till lastbryggan. Våra vanliga sätt att orientera oss genom stegräkning, känna med händer osv fungerar dåligt stapplandes på styltor. Om någon såg oss irra omkring på skolgården vet jag inte men självförtroendet dippade när lastbryggan inte kom i vår väg.
En meter upp i luften är en sak men ett flygplan flyger mycket högre. Vi bestämde oss för att prova skicka iväg små modellflygplan. Motorn bestod av ett gummiband som snurrades och på så sätt gav kraft åt propellern. Vi monterade ihop våra plan, gick upp till tredje våningen i skolan och ställde oss vid det öppna fönstret. Vi snurrade upp gummibanden hårt och planen släpptes iväg. Vi kunde följa dem med hörseln i några sekunder men vart tog de vägen? Letandet på marken avbröts tidigt på grund av mörker. Såhär i efterhand låter det inte så klokt men vi tänkte: ”Skam den som ger sig, vi provar en gång till.” Vi gjorde nya flygplan och de flög från samma fönster. Inte heller de flygplanen blev återfunna. Vi var nöjda med vår kreativitet men insåg att vi brustit i konsekvenstänkandet.
Att leka med elden
I skolan fick vi lära oss att det går att fokusera solens strålar genom förstoringsglas så effektivt att man kan tända en eld. Detta måste provas. För att få vara i fred gick vi bakom skolan, samlade ihop en hög med löv och satte igång. Med handen kände vi den intensiva värmen under förstoringsglaset. Häftigt! Utmaningen var att höra skillnaden mellan prasslande löv och brinnande löv. Innan vi riktigt förstod att det brann hade vi en rejäl brasa. Till vår, och de flestas, glädje lyckades vi släcka brasan innan skolbyggnaden fattade eld. Vi var förbjudna att ha tändstickor, men en dag fick jag tag i några tändsticksaskar. Ibland vill man vara för sig själv en stund så jag gick utom synhåll för att göra ett experiment. Jag vände samtliga tändstickor med svavlet åt samma håll, placerade dem i linje. Pulsen steg. Jag hörde ingen i närheten och min nyfikenhet översteg mitt förstånd. Det skiljer bara en bokstav på ”ögon” och ”öron” men funktionerna är vitt skilda. I brist på syn så ville jag lyssna noga, alltså ha ett öra nära för att få med mig hela händelseförloppet. Ni kan säkert föreställa er vad som händer när man tänder ett stort antal tändstickor samtidigt. Själv minns jag ljudet från svavlet när lågan hastigt blossade upp. Det jag minns ännu tydligare är smärtan och lukten av bränt ögonbryn och hår. Halva kalufsen och skjortkragen gick precis som min veckopeng upp i rök.
När jag skriver detta kommer jag att tänka på saker som hände senare i min skoltid. Vill du, så kommer du att kunna läsa om dem i en kommande blogg.
Vänligen
Petter
